.

Jenna skickade en blogg till mig som var väldigt intressant att läsa men jag blev fan arg när jag läste den, liksom hur fan kan man sitta och skriva att man är fet. att det är viktigare att göra ngt roligt än att äta!? Det är allvarligt fel på människan, jag blev arg när jag läste. Men ändå så var det intressant, för det kan nog inte vara lätt att ha den sjukdomen. Man får ingen hjälp, varken av familjen vännerna eller pojkvän. Fast vem vet? Det kanske hon har fått, bara att hon inte lyssnar på dom, utan allt som existerar i hennes huvud är att hon är fet och måste räkna kalorier och viktnerminskning, hon kanske helt enkelt sket i vad dom sa och brydde sig inte ett skit, och dom tröttnade tjata på henne och gav upp. det kan ju vara så! jag skulle ha tröttnat tillslut iallafall. Att man inte fattar sånt själv tillslut? Det är ju varken snyggt eller bra.
Men visst, det är en sjukdom. Precis som vilken annan sjukdom som helst som är svårt o få bort, jag tycker synd om personen. Jag förstår att det inte är lätt att ha det här, tycka att man är fet fast man väger 50 kilo och man vill gå ner ännu mer för att man tycker att man är fet? fast man är äckligt smal. Stackars person!

Sånna som inte har Anorexi som också är fruktansvärt smala kan sitta och säga "oh jag är så fet, jag måste gå ner i vikt" Eh hallå!? tänk er för. Det är inte schyst att sitta och säga så när någon sitter framför dig och är större än dig, hur känner sig inte den personen då tror ni?

Jag kan faktiskt erkänna, och nu erkänner jag inte det här för att jag vill att ni ska tycka synd om mig.
När jag gick i sexan då var jag sjukt smal och jag åt ingenting, jag spydde inte. Men jag åt verkligen ingenting, jag satt bara och petade i maten. Alla blev vansinniga på mig, speciellt min familj och jag förstår dom. För inte fan vill dom ha en dotter som ska få anorexia som är otroligt svårt att få bort. Man börjar äta blir fet och man får anorexia igen, nej! så pappa och inger mutade mig med att om jag inte börjar äta nu så lägger dom in mig och jag får dropp? Var det verkligen så jag ville?
Pappa och inger beställde en utomlands resa till Robin och mig, dom var oroliga för hur det skulle gå med mig där nere. Det kmr bli värre tänkte dom, men det blev faktiskt bättre, Jag började äta där nere, dom blev överlyckliga! sedan dess har jag klarat mig, visst jag har haft mina perioder då jag knappt inte äter nånting, men det är oftast för att jag mår dåligt över annat. Och det gör väl alla?
Jag är glad att jag aldrig fick anorexi, det kan inte vara kul.

Nej vad säger ni killar, det ska väl finnas lite att ta på va?