.

En konstig sak med vänskap som vi nog vet men aldrig pratar om är att vi kommer närmare oss själva genom att förstå andra. Vad vi söker och uppskattar hos våra vänner är just de egenskaper som vi själva är mest stolta över eller skulle vilja att andra såg hos oss. Så våra vänner säger nog en hel del om vilka vi själva är och vilka vi inte är. Vi har alla olika slags vänner, från den som vi bara ler mot och skakar hand med vid kaffeautomaten till våra barndomskompisar. Det är gänget som vi då och då hänger på stan med och polarna som vi snackar med över en bärs och tipsextra. Och så finns det de lyckliga få som vi känner oss särskilt nära, och så finns det till och med låtsaskompisar. (Men nu börjar alfons och mållgan... så nu går vi vidare) Äkta vänskap bygger på samma synsätt - åsikten att våra liv på ngt sätt är bättre för att vissa människor finns där. Trots jättelika skillnader kan verkliga vänner se varandra i ögonen utan att skämmas. Vår gemensamma värdegrund, det vi brinner för, bryr oss om, eller vår respekt för varandra, förhöjer värdet av vår resa genom livet...
Vänner bryr sig om varandra på riktigt. Vi kan alltid räkna med att våra vänner håller oss om ryggen och ser till vårt bästa. Förtroendet vänner emellan växer när vi hjälper varandra vidare i livet. Vi visar samma tillit när vi berättar våra hemligheter, när vi frågar om slipsen sitter rätt, eller ber om hjälp om frisyren. Vänner finns där för att hindra oss hänga läpp. En vän vet när vi behöver en kram, eller en avslappnande ryggmassage. Vänner vet när man behöver tala ut och få genomtänkta och uppriktiga råd, och de vet när det är dags att säga "Varför ser du så sur ut? Upp med hakan!" och viktigast av allt, vänner vet när det är dags att bara sitta tysta tillsammans. 

Det bästa med vänner är att vi har jättekul ihop. Vi söker äventyret, vi skrålar oss hesa på gyllene tider konserter, och hamnar i knepiga situationer som förmodligen är obegripliga för alla andra. Det är klart att varje förhållande av värde kostar. En del vänner behöver så mkt stöd att de blir till börda. Inte ens tvillingar är överens om allt. Det är något man måste acceptera. Ibland kan man faktiskt få för sig att våra vänner försöker driva oss från vettet med flit. En del vänner utvecklar en osund beundran för vår personliga stil, eller har bara fula vanor de inte lägger av med. Till och med våra närmaste vänner kan få oss att tappa fattningen när de envisas med att få oss att dejta någon som är lika hopplös som angelägen, eller genom att inte veta när det är dags att hålla truten, och rätt vad det är så vet alla på kontoret att du alltid har leopardmönstrade på tredje träffen. Hur som helst, efter en tid för oss själva då vi kan skrika oss hesa, rycker vi tillslut på axlarna förlåter dom och går vidare.  För det är så vänner gör. Det allra värsta med vänner är när de ger sig av. Vare sig de flyttar till en annan stad eller ett annat land så är det här de sorgligaste avsked, särskilt om vi vet att vi har sett dem för allra sista gången. Fastän tanken på att förlora vänner är sorglig är den ändå nyttig för den påminner oss om hur viktiga våra vänner är och att de inte kan ersättas. En vänskap kan man leta efter jorden runt och det enda man hittar är skoskav. Riktiga vänner gör man inte på löpande band. De går inte att beställa hem som en pizza, eller ladda ner från internet. Men överallt finns det såna som kunde bli bästa vänner. De kanske finns på kontoret, vi kanske stöter på dem när vi är ute och går, vi kanske möter dom på fest/kalas. Vem vet? Från början vet man inte om man passar för varandra eller inte. Det finns ingen mall för hur vänner ska vara. Det är bara så att inför somliga vägar vi öppnar vårt hjärta men inte för andra. En del människor livar upp och inspirerar oss andra är helt enkelt dödstråkiga. En del får oss att känna oss som hemma och andra gör oss helt vansinniga. Verklig vänskap bygger man tillsammans.

Nyckeln till framgång är att inte göra sig märkvärdig. Ingen kan ständigt hålla masken så du kan lika gärna vara dig själv från början. - så de får ta dig som du är. Det tar tid att lära känna varandra. Men vem har brottom? Helst vill vi ha vänner som vi kommer att stå närmare och närmare ju äldre vi blir, så det är klokt att lägga lite tid och möda på att verkligen lära känna dem. Efter att ha träffats några gånger kanske man inser att man trots allt inte har så mycket gemensamt. Kanske upptäcker du också en mindre tilltalande sida som du inte var medveten om. De kanske visar sig vara fulla åt munväder, outhärdliga linslusar eller översittare som sätter tänderna i dig när det inte blir som de vill. De blir opålitliga, glömmer att ringa och låter dig sväva i ovisshet trots att du ändrat alla fina planer, vilket får ditt självförtroende att sätta nya bottenrekord. Sedan finns det förstås dem som älskar dig för mycket, som kväver dig med ömhetsbevis och som inte kan acceptera att det finns andra som betyder något i ditt liv. Plötsligt är saker och ting inte så roliga längre.
Det är inte alla vänskaper som visar sig vara givande, men om du tycker att det börjar lukta skunk så kanske det är ditt eget fel. Du kan inte ställa upp för någon annan om du inte är sann mot dig själv. Alla vill ha och förtjänar en vän som vi verkligen passar ihop med. Någon som inte sätter sig till doms när vi är rädda eller kommer till korta och som uppmuntrar oss att tänja på gränserna. En vän som vi delar det allra viktigaste med - gapflabben och bakslagen. En vän som ser dolda talanger och som tycker om oss just som vi är, och som får oss att förverkliga alla våra oändliga möjligheter. Riktiga vänner hälsar vi alltid med ett leende. De gör oss lätta om hjärtat utan att anstänga sig, och det känns som julafton varje gång vi ses. Riktiga vänner kan läsa varandras tankar utan ett ord. Ibland känns det som om vi var de enda människorna på jorden. Vänskap är en särskild sorts gemenskap, som bygger på den djupa och ljuvliga insikten att ingenting är omöjligt om man är två. Det är ett outtalat men absolut åtagande att hjälpa varandra att leva livet fullt ut.


Ojojoj, blev ett långt inlägg nu, haha orkade ni läsa allt?